|
|
|
Artikelsamling |
Medicinsk ordlista
|
Tillbaka
MEN 1 (Multipel endokrin neoplasi typ 1)Vad är MEN 1 och vem drabbas?
Multipel endokrin neoplasi typ 1 (MEN 1) är en ovanlig sjukdom där vissa endokrina
körtlar utvecklar tumörer som för det mesta är godartade. Vanligast är rubbningar i
bisköldkörtlarna, hypofysens framlob och den hormonproducerande delen av
bukspottkörteln.
MEN 1 är ärftligt och båda könen drabbas i lika stor utsträckning. Anlaget till sjukdomen förvärvas genom direkt arv från en förälder och risken att överföra sjukdomen till barnen är 50%. Vid MEN 1 blir de ovan nämnda körtlarna överaktiva och utsöndrar inadekvata mängder av olika hormonkombinationer som leder till varierande symptom. Vilka körtlar som drabbas varierar från person till person, men för att uppfylla diagnoskriterierna ska minst två av körtlarna vara överaktiva hos patienten själv eller någon av släktingarna. Det finns ingen definitiv bot mot sjukdomen, men de olika hormonella rubbningarna kan diagnostiseras och behandlas i ett tidigt skede varmed mera allvarliga sjukdomstillstånd kan förebyggas. MEN 1 brukar vanligtvis uppträda med symtom i 40-50 års åldern men kan diagnostiseras biokemiskt, i de flesta fall redan i 20-30 års ålder, innan symptom uppträder. Symtom vid MEN 1
Den vanligaste störningen vid MEN 1 är den som drabbar bisköldkörtlarna
(parathyroidea), och ca 90% av MEN 1-anlagsbärare uppvisar så kallad primär
hyperparathyroidism. Bisköldkörtelhormonet (PTH) frisätts av de fyra bisköldkörtlarna,
som är belägna bredvid sköldkörteln på halsen. Bisköldkörtelhormonet styr
kalkbalansen. Vid MEN 1 kan en eller flera bisköldkörtlar bli överaktiva och bilda små
godartade tumörer som utsöndrar för mycket bisköldkörtelhormon, vilket leder till ökad
halt kalk i blodet. Diagnosen ställs genom att mäta kalkhalten samt hormonet PTH i
blodet. Hög kalkhalt i blodet kan ge kalkläckage till urinen, vilket ökar risken för
njursten. Dessutom ger höga kalknivåer i blodet trötthet, muskelsvaghet och värk,
förstoppning, matsmältningsbesvär och urkalkning av skelettet. Bisköldkörtelstörningen
vid MEN 1 behandlas med operation.
Hypofysen frisätter ett flertal hormoner som är ansvariga för reglering av andra hormonella processer i kroppen. Förändringar i hypofysen vid MEN 1 brukar uppträda före 40-års åldern. Cirka 25% av MEN 1-anlagsbärare utvecklar godartade tumörer i hypofysen. Dessa tumörer utsöndrar oftast en ökad mängd hormon. Det vanligaste överproducerade hypofyshormonet vid MEN 1 är prolaktin. Prolaktin är normalt involverad i bl. a. styrning av fertilitet och bröstmjölksproduktion. Vid överproduktion p.g.a. en hypofystumör kan fertilitet och sexualust påverkas. Synnerven som passerar strax ovanför hypofysen kan påverkas av tumörmassan vilket kan ge synfältspåverkan. Diagnosen hypofystumör ställs genom att mäta hormonnivåer och genom att röntga hypofysen. Kirurgi eller strålning är sällan nödvändig vid prolaktinproducerande tumör. Hormonnivåerna normaliseras och tumören krymper vanligen av en enkel, men långvarig, medicinsk behandling (bromokriptin tabletter). Bukspottkörtelns (pankreas) funktion är att producera och frisätta enzymer till magtarmkanalen för att underlätta matsmältningen samt att tillverka och frisätta ett flertal viktiga hormoner, bland annat insulin. De hormonproducerande cellerna i bukspottkörteln frisätter hormoner till blodbanan på vissa givna signaler, t ex vid födointag eller som svar på nervsignaler. Cirka 75% av MEN 1-anlagsbärare utvecklar runt ett tiotal tumörer i de hormonproducerande cellerna i bukspottkörteln. Dessa kallas för endokrina pankreastumörer (EPT) och kan producera stora mängder hormoner i olika kombinationer. Om t ex insulin frisätts i stora mängder kan patienten få lågt blodsocker vilket ger besvär i form av hunger, svettningar, ångest och koncentrationssvårigheter. Ett annat hormon som ofta överproduceras av tumörerna vid MEN 1 är gastrin. För mycket gastrin ökar mängden magsyra, vilket kan leda till magsår och diarré (s.k. Zollinger-Ellison syndrom). Det finns en viss risk att EPT vid MEN 1 kan bli elakartade, och dessvärre saknas pålitliga sätt att identifiera de patienter som löper störst risk för att utveckla en mer elakartad sjukdom. Diagnosen EPT kan ställas genom att mäta koncentrationer av hormoner i blodet, samt genom röntgenundersökningar. Även om en MEN 1-patient har EPT kan röntgenundersökningar (t ex datortomografi) vara negativa, på grund av att tumörerna ofta är små. Behandlingen av EPT vid MEN 1 avser att förebygga utveckling av elakartad tumör och spridning av tumören till lymfkörtlar och lever. Patienter med biokemiskt säkerställd EPT diagnos bör därför i första hand opereras. Under operationen gör man även ultraljud för att kunna avlägsna även de minsta knappt synliga tumörerna. Det är viktigt att spara en del normal bukspottkörtelvävnad för att bibehålla normal funktion. Det är risk att sjukdomen återkommer i den kvarvarande delen av bukspottkörteln, men det kommer att dröja ytterligare ca 10 år innan nya små tumörer riskerar att påverka patientens hälsa, eller innan reoperation kan bli aktuell. Varför ska man screena för MEN 1?
Läkare världen över är överens om att tidig diagnos och tidigt insatt behandling är av
värde vid MEN 1. Anlagsbärardiagnostik är oftast möjligt och innebär en enkel
blodprovstagning. Detta sammantaget innebär att MEN 1 släktingar bör undersökas
med s.k. screening för att påvisa det genetiska anlaget. Vi rekommenderar undersökning
från 15 års ålder. Genen, som när den är muterad är ansvarig för sjukdomen MEN 1, har
i sitt normala omuterade tillstånd s.k. anti-canceregenskaper. Detta innebär att den
normalt sköter tillväxtreglering och utmognad av hormonproducerande celler. Om den
är inaktiverad (som i fallet vid MEN 1) så saknas en tillväxtbroms som är av betydelse
framför allt i de organ som är aktuella vid MEN 1, det vill säga bisköldkörtlarna,
hypofysen och delar av bukspottkörteln. Individer som föds med denna genetiska skada
tenderar att få en ökad celltillväxt (tumörutveckling) i dessa organ. Genetisk screening
gör det också möjligt att utesluta MEN 1 och därmed friskförklara individer.
Anlaget hoppar inte över generationer vilket innebär att om MEN 1 patienten får ett barn som saknar MEN 1 anlaget så dyker sjukdomen inte upp hos barnbarnen. Rekommenderad läsning omdu vill veta mer
Chandrasekharappa, S. C., Guru, S. C., Manickam, P., Olufemi, S. E., Collins, F.
S., Emmert-Buck, M. R., Debelenko, L. V., Zhuang, Z., Lubensky, I. A.,
Liotta, L. A., Crabtree, J. S., Wang, Y., Roe, B. A., Weisemann, J., Boguski,
M. S., Agarwal, S. K., Kester, M. B., Kim, Y. S., Heppner, C., Dong, Q.,
Spiegel, A. M., Burns, A. L., & Marx, S. J. (1997). Positional cloning of the
gene for multiple endocrine neoplasia-type 1. Science, 276(5311), 404-407.Dean, P. G., van Heerden, J. A., Farley, D. R., Thompson, G. B., Grant, C. S., Harmsen, W. S., & Ilstrup, D. M. (2000). Are patients with multiple endocrine neoplasia type I prone to premature death? World J Surg, 24(11), 1437-1441. Doherty, G. M., & Skogseid, B. (Eds.). (2001). Surgical Endocrinology. Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins. Skogseid, B., Eriksson, B., Lundqvist, G., Lorelius, L. E., Rastad, J., Wide, L., Akerstrom, G., & Oberg, K. (1991). Multiple endocrine neoplasia type 1: a 10-year prospective screening study in four kindreds. J Clin Endocrinol Metab, 73(2), 281-287. Skogseid, B., Oberg, K., Eriksson, B., Juhlin, C., Granberg, D., Akerstrom, G., & Rastad, J. (1996). Surgery for asymptomatic pancreatic lesion in multiple endocrine neoplasia type I. World J Surg, 20(7), 872-876; discussion 877. |
|
 |
|